Kajsa goes....: februari 2010

Packa pappas kappsäck

Kartongerna och väskorna är luggslitna och jag måste förstärka några av dem med tejp i hörnen. Men dom håller ihop. Så många resor dessa kartonger och väskor varit med om. Fyllts och tömts, skavt och trängts. Glas, koppar och böcker lindas in i papper igen och med extra bubbelplast rullar jag försiktigt in mina drömmar och förhoppningar. Jag reser igen.

The Spark in the röv

Man har idén, vet hur man ska gå tillväga. Ändå kommer man inte igång. Inspirationen saknas. No fire without a spark. Ibland räcker en promenad i vårsolen, ett fint samtal med en vän eller ett ögonkast på dess underbara bilder:

Källa: Kissing here cage away

Slutspelsskägg

Fem dagar till sista matchen. Sen är det över. Då åker rakhyveln fram och jag kan officiellt visa mittenfingret åt Gävle. Thank heaven for that!

En fråga om klimat.

Sånt här gör att jag börjar gråta. När vi sitter här i våra städer, med ett par extra sockor och tittar ut säger: -A men shit, det lär ju vara skitmycket folk på t-banan imorgon nu när det snöar så mycket. Ja, när vi sitter här och med en extra halsduk och kan kila ner till kvarterskiosken och ta en korv och köpa lite godis, då samtidigt någon helt annanstans sitter en mycket svag människa i sitt röda hus som en gång byggdes av hennes farfar. Hon sitter i mörkret med några stearinljus tända för strömmen har gått. Sängen står nära kaminen. Hon har högt blodtryck, benskörhet och diabetes. Som de flesta äldre. Hon hukar sig och tittar ut, orolig att de två strålkastarna från hemhjälpen inte ska komma. Hon är är ensam och rädd. Samtidigt skriver Expressen att Elin Lahnto inte har några trosor på scen när hon uppträder ikväll. Det här går inte. Jag kan inte fortsätta leva i det här mediaklimatet. Det är för kallt, för ensamt och totalt obarmhärtigt. Vi människor är värda mer än så. Vi vill närma oss varandra och media ska hjälpa oss till det. Det är dess plikt. Som bandvagnen som slutligen lyser upp uppfarten på den ensamma kvinnans hus.

Att lossa handbromsen

Vaknade av att katten petade sin ludna tass i mitt öra. Tittade ut och såg att det var snöstorm. En bra dag för en tur med bilen, tänkte jag. Frågade kissen om hon ville följa med. Hon sa nej, så hon slapp. Allvarligt, att ge sig ut på vägen i en klass-1 varning är väl inte så bra, men jag hade lovat mig själv att jag faktiskt måste ut och köra. Efter den där läskiga händelsen på E4 så har jag hittat på hundra orsaker att inte ge mig ut på de stora vägarna. Och det är inte bra i längden. För jag läste om en tant som fick körkort när hon var 20 år. Men pga en krock hade hon inte vågat köra på nästan 50 år. Hon hade börjat ta körlektioner igen för hon ville åka och hälsa på sin syster innan hon dog och dit gick inga tåg. Så här kan det inte få bli med mig. Jag betalade dyrt och slet för mitt körkort och jag har varken råd eller ork att gå igenom det igen. Så. Ett djupt andetag och jag lossar handbromsen försiktigt. När jag kom hem med alla kroppsdelar i behåll, låg katten fortfarande kvar i sängen och hon tittade upp på mig. -Du köpte väl kattmat till mig, frågade hon med en gäsp.

Me talking to myself:

Världens fulaste tekannor

Jag behöver en ny tekanna och jag gav mig ut på nätet för att leta efter någon som har de kriterier jag letar efter: snygg, lättdiskad och praktiskt. Jag fann dessa och de gav mig inget annat än ett gott skratt:

Var vacker.

Som vanligt en torsdagskväll sitter jag under filten i soffan med kissen på magen och följer min älsklingsserie Mad Men. Den absoluta favoriten är karaktären Joan Holloway. Nu är spänningen stor för i torsdags slutade hon på firman och jag är spänd över om jag kommer att få se henne igen. Vad är det som gör miss Holloway så trollbindande? Först och främst är karaktären hon spelar intressant. Hur en kvinna måste balansera sin femininet för att få det hon vill ha, men ändå inte kliva över gränsen och bli helt avfärdad yrkesmässigt pga av att hon ses som ett sexobjekt. Karaktären Peggy Olsen som är den enda kvinnliga copywritern på firman har inget av den vampighet som Joan har. Hennes femininet präglas istället av en flickaktighet som möjliggör hennes karriär, men å andra sidan gör den också att hon inte tas på allvar av sina kollegor. Sedan kan man kanske inte heller bortse från att Christina Hendricks som spelar Joan är en av de underbaraste kvinnorna på jorden just nu. Hon personifierar ett skönhetsideal som är både sunt och vackert. Beauty comes in all sizes! Hurra!!!

Ps. det går att klicka på bilden om man vill se den större ;- )

Zzzzz!

Sorry, orkar inte blogga något vettigt. Av någon konstig anledning sov jag bara 4 timmar inatt och har dessutom förmodligen gnisslat tänder för mina käkar är spända. Är dessutom luspank.

Vissa "diem" är inte värda att "carpe"

-citat Rocky

Alla hjärtans hus

Jag har inte varit säker på om jag någonsin vill gifta mig, i kyrkan och av en präst. Men nu när kyrkorådet äntligen fått sitt förnuft ut ur sina ar..en och tillåter alla människor att vigas, samt att vigselordningen ändrats. Ja, så kanske någon får äran att hålla min hand framför altaret. Kanske.

I vigselordningen för enkönade par har lovprisningens ”har du skapat kvinna och man till din avbild” ändras till ”människan”.

Inledningsordet ”att leva som man och hustru” byts mot ”äkta makar”. Frågorna ”vill du ta XX till din maka” blir ”make”.

Förbönens ”evige Gud ... när du skapade ... människan till man och kvinna” ändras till ”din avbild”. ”O Gud, som har förenat man och kvinna och givit dem din välsignelse” ändras till ”O Gud, som har givit oss människor din välsignelse”.

Källa: Nya vigselordningen

Ooopsi!

Ett gäng 15-åriga tjejer med huvudduk står och pratar i bankomatkön då en svensk medelålders man kommer fram och frågar den ena tjejen vart hon var idag. Hon svarar något undvikande och han går därifrån.
- Vem var det där? frågade den ena tjejen.
- Min man. Mina föräldrar hade inte råd att skicka mig till Gambia och gifta mig, svarar hon snabbt.
Ett gapskratt utbryter bland tjejerna. Själv försöker jag hålla mig för skratt. Mannen som kom fram var hennes lärare. Sådan här självdistans är så himla härlig och kul. Som när min numera nyktra XX går ut till köket och ropar att det är dags för lite skåpsupande eller när min syrra konstaterar att hon är lite slow i modetrender: - Jag har ju precis lärt mig tycka om bootcutjeans ju! Och ja, när det luktar fis i rummet då tittar alla på mig. Oops, sorry!

The magic number

Igår såg jag filmen Julie & Julia. Jag blev lite fascinerad av Julie i filmen. Hon bestämde sig för att under ett år laga till alla dryga 500 recept av den kända kocken Julia Child. På senare tid har många andra haft ett liknande projekt. Konstnärer har fotat/målat sig själva varje dag under ett år. Man har tagit ett shoppingfritt år. Sparat sina sopor och hur många har inte tagit sig för det i smått omöjliga projektet att inte äta godis under ett helt år. Efter att ha sett filmen undrar jag om jag själv skulle kunna ta mig an ett liknande projekt? För precis som Julie så har jag en förmåga att påbörja en del saker och kanske inte alltid ro dem i hamn. Vilken typ av projekt skulle kunna vara så pass motiverande att jag lyckades genomföra dem i 365 dagar? Att baka alla desserter i Stora boken om bakning? Prova mig genom Marabous hela chokladsortiment? Nej, det är givetvis ingen utmaning. Den huvudsakliga anledningen till att Julie fortsatte, trots en hel massa gastronomiska missöden, var just kärleken till matlagningen och viljan att lära sig mer om den. Och på vägen mot det sista receptet fann hon tillslut sig själv när hon körde kniven i den sista kycklingen. Så jag låter saken gro ett tag inom mig...och återkommer när rätt projekt dykt upp. Tills dess fortsätter jag med min största utmaning i livet - att diska varje dag under ett års tid. Suck.

My boyfriend is a ninja kitten!

Den här länken skickade fina P till mig. Han tyckte den passade så bra in på mig. Well, couldn´t agree more! Kittens + metal = Sant!

Det ljuva 60-talet

Ahh! Det ljuva 60-talet. ALLT var snyggt då. Kläder, möbler, bilar, hår, you name it. Och på sista tiden har jag fyllt mitt sinne med intryck från detta årtionde med dessa tre underbara filmer/serier:

1. Mad Men
Tv-seriens handling cirkulerar kring reklambyrån Sterling Cooper i 60-talets New York. Smart, snyggt och intressant.

2. An Education
Oscarsnominerad film som handlar om hur en ung kvinna lär sig en smärtsam läxa om livet. Underbart vackert. Högsta betyg!

3. A serious man
En svart komedi, där huvudpersonen försöker finna balans och mening i livet. Storyn bygger löst på Job. Coenfilmerna skapar sällan gapskratt, snarare ironiska, salta flin. Underbart bildspråk, som alltid.

Yearbook yourself

Alla har redan lekt med att yearbooka sig själv, men för mig är det nytt. Och vansinnigt roligt.

1990-talet

1980-talet

1970-talet

1960-talet

1950-talet

"Tick, tock"

På sista tiden har alla min pengar gått till att köpa yttepyttesmå kläder till mina vänners nyfödingar. Det verkar som alla haft strömavbrott för si sådär 9-10 månader sedan och oopsi-doopsi nu är med barn. Det är givetvis underbart. Vänner man gillar som förökar sig och blir fler. Egentligen är det inte så märkligt. Jag är ju ändå i den åldern då många skaffar barn och mina vänner likaså. Så då undrar ni kanske om det hörs ett litet "tick, tock, tick, tock" även hos mig? Och ja, det gör det faktiskt. Snart ringer nämligen äggklockan och då är kladdkakan klar.

Pleistocen? - Nej tack, jag försöker sluta.

Hörde ett hoppfullt ljud idag när jag var ute och gick. Dripp, dropp, dripp, dropp. Någonstans under all blöttung snö ligger våren och vaknar. Jag vet det, känner den under mina skor. Den gäspar och sträcker på sig. Snart genom morän och svartjord. Snart in i mig.