Bitterk*ken

Jag bor på Rue le Grande här i byn. Utanför mitt fönster har jag Polisstationen och Lidl. Jag gillar Lidl men handlar inte där. Men så är jag ju ett fruntimmer också.

Drömmen som inte gick i kras

På anställningsintervju:

Jag: - Bla bla bla. Min kompetens bla bla bla. Jag är bla bla bla. Målinriktad och bla bla bla.
Tant: - Ja, men vad jag saknar hos dig är bla bla bla. Vi söker någon som kan mer om bla bla bla. För det här jobbet krävs bla bla bla. Något du inte har.
Jag: - Jag antar frågan om mina eventuella svagheter inte kommer att behöva ställas.
Tant: (utan ironi) - Nej, antar det.

Make love to the camera.

Så var det dags igen för lite härliga retuscherade bilder. Tidigare bilder jag visat var snusktokiga. Dom här är mer freakroliga.

Kif ♥ dig = sant

I tidningen Metro kan man läsa att 20 % av världens befolkning tror att det finns utomjordingar förklädda till människor här på vår planet. Jag tillhör snart dessa 20 % med tanke på de killar jag dejtat.

Gud och en minifjortis

Konversation med en älskad minifjortis som inte gjort läxan:

Jag (läser en tidning): - Jaha Tullhuset är till salu igen.
Minifjortis: - A men shit där spökar det ju!
Jag: - Jag visste inte att du tror på spöken?
Minifjortis: - Nä men asså, inte spööööken, bara andar och sånt.
Jag: - Tror du på Gud då?
Minifjortis: - Han som levde för jättelängesedan, typ på 50-talet?
Jag: - Nu tänker du på Jesus kanske, fast han levde ju för mycket länge sedan.
Minifjortis:- Jaha, men vem var han Gud då?
Jag: - Det var Jesus pappa. Jesus var han som dog på korset.
Minifjortis: - Jajuuuust det, det var han som hade spikhatt.
Jag: - HAHAHAHA, spikhatt?????
Minifjortis: - Vadå?
Jag: - Du menar törnekrona? hihihi
Minifjortis (tar upp mobilen och knappar): - What ever.

-Det är bara lite aids!

Trams, fula ord, livsfilosofi, satir och psykopatiska djur. Härlitt! Sara Granér är världens bästa serietecknare just nu.

Sthlm vs Känslan

Jag har ett dubbelt förhållande till Stockholm. Å ena sidan är staden förknippad med trängsel, snobbism, kyla, hundbajs och brustna drömmar. Å andra sidan kan jag inte annat än att flämta till av hänförelse när jag ser ut över staden på natten. Det var där jag föddes och under flera år växte upp. Just det spåret är en väl upptrampad kostig i mitt minne. Men. Jag drar ändock en suck när jag rullar ut på Essingeleden och kör söderut. Kanske av lättnad, kanske av nostalgi.

Puff daddy

Konversation med pappa i bilen:

Jag: -Hur är det?
Pappa: -Jo det är väl bra, men jag har så ont i ryggen, jag tränar ju vattenjympa och det är ju bra men jag får sån träningsvärk.
Jag: -Men det är ju bra.
Pappa: -Nej, för jag får ont i ryggen. Men jag ska på massagen imorgon.
Jag: -Då blir nog ryggen bättre ska du se.
Pappa: -Kanske det, men jag blir så trött av massagen.
Jag: -Men det är ju meningen.
Pappa: -Nej, det är ju lördag och då vill jag vara pigg.
Jag: -Men gå en annan dag då.
Pappa: -Nej, för då få jag ju gå med ryggontet ju.
Jag: ...
Pappa: ...
Jag: -Har det hänt nått kul då?
Pappa: -Jag har inte längre ont i knät.

Så här håller det alltså på och jag inser att pappa är en mycket gammal man nuförtiden. Det skiljer fler år mellan oss än aldrig förr.

MedMera

Coop vill ju gärna framstå som den gröna och hälsosamma matkedjan. Well, den här veckan visar dom exakt hur mycket genom att göra TV-reklam på tre utvalda varor. Närmare bestämt pizza, smör och gräddprodukter. Fett bra!

-Kolla pappa vilken fin teckning!

Finns det dom som faktiskt har tillstånd att trilla över kanten då och då? Att vi accepterar att det är förutsättningen för det vi får ut av dem? Jag tänker på våra kulturarbetare. Skådisar, författare, målare som menar att deras turer ner i diket är förutsättningen för deras skapande. Att vill vi ha deras konst så måste vi förstå att detta är axiomet. För det första tror jag ju att "urspårning" är en del av livet. Det händer oss alla, men inte att det är en nödvändighet för att kunna skapa konst. Guillou har sagt EN vettig sak. Att författarskapet inte handlar om ingivelse, ångest eller en särskild gåva. Istället handlar det om hårt jävla verkstadsarbete. Där endast en bråkdel av vad man hackar fram glimmar av guld. Att en massa skit man produceras helt enkelt inte håller. Att arbeta hårt förfinar förmågan. Konsten har, som jag ser det, två övergripande uppgifter. Att underhålla och/eller skapa mening. För att göra detta kräver det sig en skapare som har åtminstone största delen av hästflocken i hagen. Att knivarna är någorlunda vassa och man har ork och vilja att skapa. Att ständigt stå och balansera på kantens stup är en konstnärsmyt som härstammar från ett synsätt att vissa människor är förmer än andra, samt att ångestsituationen är en brunn att hämta vatten ifrån. Inget kunde vara mer ångestframkallande än denna syn. Att vara i ångest förlamar och sedimenterar tanken. Först när man ser ytan eller kommit ovanför den blir ens situation en inspirationskälla. Vi är alla kreativa, meningskapare och fulla med ångest. Det som skiljer oss från en etablerad konstnär är vår vilja att jobba röven av oss för det som underhåller och/eller betyder något för oss, samt vår egen syn på vem som får kalla sig konstnär eller inte.

Apan i dikten goes banana.

Känner du också att ibland vill du bara hoppa upp och ned och skrika som en apa när du hör poesi? Den lätt bajsnödiga tonen i språket, den navelskådande luddfixeringen. Well, jag känner så ibland. Missförstå mig inte. Poesi och språket är en livsnödvändighet för mig. Genom den lär jag mig förstå mig själv och allt runt omkring. Men. Poesi är en kultur som är en lek. Så här kul kan man ha om man leker lite med poesin:

Bloggaren dunkadunka har lekt lite med den kända dikten "Havet" av Göran Palm.

"Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Om denna dikt skulle skrivas av några andra (rätt fisnödiga) kända kulturnissar så skulle det kanske låta så här:

Morrissey:
Jag står framför havet.
Där är det.
Vad gör det för skillnad?
Havet är bara en miserabel lögn.
Fråga mig varför?
Jag spottar på dig.
Det finns mer i livet än hav, vet du.
Men inte mycket mer.

Håkan Hellström: (som är känd för att sno låttexter)
Jag står framför havet!
Där är det!
Där är havet!
Jag tittar på det!
Haaavet! Jaaa!
Det är som på Looouvren!
Det finns mer i livet än hav, vet du.
Men inte mycket mer!

Ronnie Sandahl:
Jag står framför havet.
Där är det.
Havet.
Jag.

Henrik Berggren:
Jag står framför havet.
.... ... ... ...
... ... ...
... ......
(reportern börjar svettas lite, "ska han få ur nåt mer ur sin tröga hjärna?!")
... ... ... ...
(spänningen höjs bland tv-tittaren, "nu kommer det snart, fan vad djupt det kommer vara, så som han funderat. Han ser så underfundig och plågad ut också. Och vilken ikon han är, det här kommer bli bra.")
.... .............
Där är det.

HAHAHAHAHA! Så himla kul! Mer sånt.

I am not a Piccolo!

Jag träffade en person med ett väldigt stort bagage. Jag ville hjälpa honom med det. Men han ville inte att jag skulle bära hans väskor. Ibland är det bäst att låta människor själva få bära det dom släpar runt på. Först då upptäcker dom sin egen styrka. Förhoppningsvis märker dom vilken onödig massa skit de släpar runt på och gör sig av med dödvikten. Dessutom skonar jag min egen rygg...

Hi-dilly-ho-dilly neighboreenos!

Om man inte riktigt vet vad är det för dag i veckan kan man alltid öppna min ytterdörr och sticka ut näsan i trappuppgången. Ärtsoppa och stekos från pannkakor, ja då vet man att det är torsdag. Runt fyra en söndag luktar det stek och luktar det ingenting alls vet man att det är fredagskväll. För då sover mina pensiogrannar. Alldeles bredvid mig bor Gun. Hon har bott i en liten håla innan hon lyxade till med storstaden och hiss här i S-näs. Hon jobbade på bruket i 30 år innan hon ett halvt år innan hon skulle gå i pension sparat ihop så mycket av sin skitlön att hon gick upp till chefen och gav honom fulfingret. Första gången jag träffade henne var en söndagsförmiddag och jag behövde låna lite salt. Visst hade hon det, och hon hade dessutom två (!!) oöppnade flaskor Baileys att bjuda på, informerade hon mig. Jag tackade nej och bad att få återkomma. Kanske vi kunde ta en fika? Det ville Gun gärna, men då fick jag lova att inte dröja och att inte skylla på att det var för tidigt på dagen för att ta sig ett glas. Jag lovade, på heders.

Peek-a-boo!

Detta har hänt sedan sist:

* Jag har känt handen på höften.
* Jag har begått ett stort misstag.
* Jag har hittat mod.
* Jag har ristat in en sanning i mig.
* Jag har fått en rynka i min skrattgrop.
* Jag har ätit två chokladkakor till middag.
* Jag har stått vid en brevlåda.
* Jag har slutat frysa.