Dubba dig!

I fredags var jag på väg till Uppsala. Jag körde på motorvägen. Det var ganska okej väglag men jag höll ändå lägre hastighet än 120. Is-och moddsträngar låg bitvis på vägen. Trots att jag var uppmärksam på väglaget kom jag in på en moddsträng, fick en planing och bilen svajjade till och plötsligt gled jag från sida till sida på motorvägen. Jag kör en äldre bilmodell utan ABSbromsar och jag gjorde så gott jag kunde för att få stopp på planingen. Tillslut efter att bilen sladdat en åtta på vägbanan, hamnade jag i diket. Som tur var var det mycket snö och jag landade mjukt och inga andra bilar låg bakom. Skärrad ringde jag bärgningsbilen och jag blev uppdragen och kunde fortsätta köra, glad att det gått bra. Och då såg jag. På samma sida, ca 40 meter fram, byttes jordvallen och det stora diket jag hamnat i, mot ett vajjerräcke. Som satt 3 meter in mot vägbanan från den breda dikeskant jag hamnat i. När jag såg detta bröt jag ihop. 40 meter fram låg alltså förödelsen. Allt hade varit förlorat om jag inte haft mina dubbdäck. Jag och hela min framtid. Allt hade varit borta. Dubbdäck kan minska stoppsträckan med upp till 50 meter, eller 20 % av den totala stoppsträckan. Det är dessa meter som kan vara skillnaden på liv och död. I mitt fall råder ingen tvekan. Dubbdäcken räddade mig.


Källor:
Motormännen
Allt om motor

-Whatever!

Seriöst. Ska man göra sin status på Facebook så måste det vara mer spännande än några av de jag läst på senaste tiden:

XX: Nu gör Tim nr 2 på pottan.
YY: Kräks.
LL: Ska jobba nu.
MM: Fredagsmyyyys!
OO: Öl med killarna.
JJ: slog i tån på tröskeln.

KOM IGEN! Bättre än så kan ni och gärna lite roligt.
Kan ni inte det, så snälla låt då bli.

Sex säljer?

När man jobbar med att montera bilder på fordon eller i InDesign så handlar ju allt om att få rätt komposition på de bilder man valt. Ibland ringer dock telefonen och man kanske inte har full koncentration på det man gör. Och då kan det bli så här härligt:

Men orka?

Jag försöker verkligen förstå det här modet vi har just nu. Det med skor som bara för något år sedan endast kunde ses på lättklädda damer i filmerna bakom skynket i videoaffären. Exakt VEM var det som förde ut dem på catwalken så att de hamnade på varje kändis plågade fot? Och som nu alltså kan inhandlas hos vilken lokal skoförsäljare som helst. Jag förstår inte poängen med dessa skor. Har man dem för att bli lite längre, typ 2 cm än de andra högklackade man har? Har man dem för att se lika läcker ut som en strippa? I såfall borde man kanske inte ha en Fjällrävenjacka upptill som en del har. Kanske det hela egentligen handlar om att eftersom man knappt kan ta ett steg i dem utan att ramla, så är det ett sätt för oss tjejer att slippa gå och göra tråkiga ärenden. Man bara: -Alltså du får gå ut och handla, du vet tog mina heels idag. Som du ju gillar att jag har på mig, älskling! (blink, blink). Jämställdhet genom hookerheels, hur konstigt det än låter. Men så är det ju ett nytt decennium också.

Lite halv-pajj alltså.

På nyårsfesten hade jag och min vän intagit soffan i köket och där låg vi och gjorde tillbakablickar på 2009. Vi hade båda förlorat så mycket det året. På olika sätt. Vi försökte blicka framåt och hitta någon slags nyårsönskan om vad vi ville att 2010 skulle innehålla. Jag kom inte på något. Inte något som kändes verkligen viktigt, förutom det klassiska om hälsa och pengar. Just där på soffan, kändes det som att det räckte med att jag klarat mig igenom året med alla sinnen i behåll. Men jag har ändå kommit på vad jag vill att 2010 ska gå i för tecken: Wabi-sabi. Varken mer eller mindre.

Sockerrus

Svensken är en riktig godisråtta. Hela 17 kg sätter vi i oss per år och person. Det är att jämföra med genomsnitts personen i EU som moffar endast hälften. Så vad beror detta på att just vi här inte kan låta bli att skotta ner kilovis sega nappar och chokladtoppar i våra magar? I boken Godis åt folket tas flera intressanta förklaringar upp och ingen har något med de belagda (?) medicinska bevisen att choklad är nyttigt för hjärta, stress, diabetes, fetma, etc som annars skulle kunna vara en rimlig förklaring. Rimligt för mig i allafall. Något så ljuvligt gott måste ju bara vara nyttigt. Nope, istället är det detta som gjort oss till sockerjunkies:

1. I slutet av 1800- talet började man odla sockerbetor i Sverige och priset på socker sjunker radikalt och karameller som tidigare varit privilegierat för överklassen hamnade nu i var mans mun. I början av 1900-talet fanns över 100 karamellfabriker runt om i Sverige.

2. På 1950-talet hade svenskens tandhälsa blivit så rutten att folkhälsoinstitutet propagerar för att begränsa godisätande till endast en gång i veckan. Begreppet lördagsgodis införs i folkhemmet.

3. Karamellkungen kommer på den briljanta idén att införa självplock i matbutikerna under 1980-talet. Tobaks- och godishandlarna slipper expediera
kön av ungar som ska ha "en sån, och "en sån" och "en sån".

4. 1992 slopar regeringen lyxskatten på choklad samt skatten på socker, varvid priset på godis sjunker.

5. På 2000-talet har de små minipåsarna ersatts av påsar som gott och väl rymmer ett par kilo.

Ja detta är alltså förklaringen varför du har gått upp fem kilo och har käften full med karies. Curse history m.a.o.

Classy glassy.

I flera amerikanska filmer som handlar om någon som ska förvandlas från ful och opopulär, följer tröttsamt samma tema. Tjejen/killen har alltid: 1. Tandställning. 2. Säckiga kläder 3. Glasögon. Saker som under förvandlingen måste försvinna. Sensmoral: att ha glasögon är fult, otrendigt och nördigt. Jag fick mina glasögon när jag fyllde 14 år. Efter år av huvudvärk och kisande blev jag faktiskt ganska glad över att få dem. Jag har aldrig känt mig ful och otrendig i dem. Och att bära glasögon kan ju vara den lilla detalj som ändrar hela perspektivet. Kolla in här bara:

Kött+hatt=fashion

När jag hade skrivit att jag ville bli lite mer crafty i mitt liv så skickade gode U den här länken till mig. En sajt där man gör hattar av kött. Skrattade och förfasades lite först, men sedan efter ett par dagar kom jag på att jag inte riktigt kan släppa idén om kötthattar.
Hur gör man? Kan man sy i kött? Tejp, lim?
Måste dom inte bli väldigt tunga? Hur gör man för att få bort liklukten? Det skrämmer mig lite. Alltså inte en hatt i kött utan faktumet att jag inte kan släppa tanken. Huuu.

När en delfin på armen är fint.

På var man och kvinnas kropp sitter ofta en tatuering. Det är inget konstigt med det idag. Vad som däremot är konstigt är hur en del tatueringar ser ut. Kolla bara på de här mästerverken:


Kanske ser barnen faktiskt ut så här. I såfall ber jag om ursäkt till tatueraren.













Som tur är lider personen av grov hårväxt på ryggen så om ett par veckor är denna dumhet glömd.

















Bacon som legat i stekpannan lite för länge?














Linda Blair i Exorsisten har en dubbelgångare. Hon heter Jenny och bor i Solna.
















Raggartatuering. Egentligen ganska charmig.












Det här är alltså Patrick Swayze som kentaur för er som inte ser det. Kunde varit Mac Gyver. Men gör det någon skillnad?

















Johnny hade en bror, Fat Sonny.















-Asså, jag gjorde en typ skiiiitsnygg drake, typ på axeln ba´. Venne vad den kosta men den var typ asbillig på Roskilde typ.












-Yes you are, totally!












Nej, det är varken vackert eller tragigiskt. Bara fult och dumt!

















Så. Många. Fel. Kan. Ej. Kommentera.


















Fråga mamma först om det här är en bra idé, innan du slår till. Okej?

Oh, vad fint det blev.

Politikern Edvard Unsgaard gillar att det är ryskor som torkar bajs i hans hus. Jag tycker att det luktar mer skit om Unsgaard och övriga människors rasistiska åsikter än om korven som låg i hans trapp. Hoppas den var adresserad till Unsgaard personligen.

Body = amusementpark

Fina Nostalchic skriver så fint idag och jag kan bara hålla med.

I den bästa av världar:


Före:
Efter:












Före:
Efter:












Före:
Efter:













Före:
Efter:

Skäggröta

Arbetsmarknadsministern har kommit på ett nytt sätt för att få folk att acceptera de urusla beslut han fattar i politiken. Med ett vedervärdigt skägg kommer människor helt enkelt inte kunna koncentrerar sig på vad Littorin beslutar. Alla är fullt upptagna med att undra hur fan han tänkte när han skaffade sig just denna ansiktsfrisyr. Väldigt listigt Sven-Olof, like a fox...

Roxxy phone home

I gårdagens Aftonbladet kan man läsa om nyheten att sexdockan Roxxxy numera kan prata med sin eh...vad kallar man det, användare.
– Sex räcker bara SÅ långt, sedan vill du kunna prata med personen, säger Douglas Hines på företaget Lincoln Park till AP.
Ja, först vill man ju ha sex med en robot och sedan vill man ju tala om för den vilket miserabelt liv man har!

Onsdagsnöje

Som brukligt en onsdag klockan tolv tar jag lilla röda bilen och svänger över bron till bästa stället i Gävle. Erikshjälpen. Ett shoppingmecka för oss rovlystna jägare som inte räds att armbåga ner vår bästa vän för ett riktigt fynd. Personalen måste till och med ha en parkeringsvakt för att rodda ordning bland pensionärerna som sladdar runt i Volvosarna de vunnit på Bingolotto. Men det är märkligt för gamlingarna köper aldrig någonting. De bara går runt och tittar på alla grejjer och säger:
-Gun, titta på den där. Precis en sådan hade min mamma på landet.
Varav Gun svarar:- Ska du inte köpa den då?
-Nämen, herregud jag som har så fullt i skåpen, svarar Inger redan på väg mot kastrullhyllan. Fine with me! Mer fynd övers till mig. Idag blev det en röd telefon med fingerskiva. Och jag som inte ens har telejack. Så praktiskt!

Inte bara en möbel

Fram till slutet av mellanstadiet hade jag ett skrivbord. En plats där begränsningarna var få. Hjärtat skrattade och hjärnan trallade. Åtskilliga timmar gick åt att rita, skriva, klistra, klippa, sy, måla, sortera och grejja. Pyssel helt enkelt. Sedan blev jag 14 år och skrivbordet byttes ut till att bli ett sminkbord. En annan slags kreativitet tog vid. En allvarligare lek med andra sorts pennor. Sedan åkte sminkbordet ut och en arbetsplats installerades. Med viktiga vita fyrkantiga papper och pennor i grått och svart. Ordning och reda lön på fredag. Idag har det gått 20 år och det är hög tid att plocka in det där skrivbordet igen. Och som jag saknat det utan att riktigt förstå hur mycket, förrän nu när jag sitter här igen och tittar på mina regnbågspennor och mitt nyinköpta glitterlim.

Dance like no on is watching!

Invisible cats

Varför kan man inte spara snö?

Idag har jag läst tidningen ordentligt och hittat tre toppengrejjer:

1. Det är inte ofta man hittar en riktigt bra ingress på en nyhetsartikel. Men ibland så. I dagens papperstidning av Gävle Dagblad:

"Karin Dahlén hade en enda möjlighet att komma till Gävle för att se matchen mellan Brynäs och Färjestad. Det gick ett regionaltåg som hon kunde komma av och på med sin rullstol. Men framme i kylslagna Gävle var hissen trasig på perrongen. När hon väl kommit in i värmen så gick hennes permobil sönder. Till slut lyckades hon ändå ta sig till Läkerolarenan. Och där förlorade Brynäs."

Helt klockrent! Kanske inte för Karin Dahlén men för oss läsare. Och vem bryr sig att artikeln egentligen handlade om SJ´s dåliga underhåll av perrongen. Karin hade en shitty day och det berör. Precis som en riktigt bra nyhetsartikel ska göra.

2. Nerikes Allehandas nättidning försöker hitta nya vinklar i nyhetsflödet. Idag gör de ett riktigt "fynd". Läs artikeln här. Som journalist suckar jag lite tröttsamt. Alltså kom igen. Om man vill skriva om "buset" på Facebook måste det väl finnas bättre vinklar än denna? Tillexempel vad det är som gör att facebook och andra sociala medier har gjort att vuxna människor regrederar och leker av sig genom quizzar, nallebjörnshuggar och kedjebrev. Grejjer som iallafall jag sysslade med mest i grundskolan. Nu råkar det vara så att även jag är sociolog precis som experten i artikeln som menar att buset på Facebook är ett uttryck för könskamp där uppmaningen är ett tecken på att kvinnor ska presentera något om sig själva som är traditionellt feminint. For fuck sake! Det är en behå. Som valdes som grejj i buset för att de flesta killarna inte använder den. Har inget med könskamp eller befästande av könsroller att göra. Snarare tvärtom eftersom några killar faktiskt skrivit ut färgen på sin behå! Mest är jag intresserad av den tjej på min Facebook som skrev att hon hade en osynlig behå. Vad kostar den och var kan jag köpa den?

3. På insändarsidan i en tidning som jag inte kommer ihåg namnet på, som jag läste på biblioteket, skriver Inger:

"Varför kan inte kommunen ta vara på all snö som plogarbilarna forslar bort. Varför inte göra en fin pulkabacke på de ställen där barnen inte har en? Det är så mycket slit och släng nuförtiden."

Kära Inger. Jag håller med dig om att det är mycket slit och släng i dagens samhälle. Men det här är snö. Det finns i ett överflöd. Det är gratis och trillar ner från himlen. Det är inget som måste sparas, inte här i Gävle. Remember bandvagnarna för ett par år sedan som var det enda fortskaffningsmedlet som fungerade? Well, vi är nästan där igen idag. Sedan måste jag tala för alla barn här. Att åka pulka i en snövall som är full med grus och salt och hundskit är inte roligt. Men tack för att du bryr dig! Kram.

-Do my ass look big in this?

Ett av mina bästa plagg har jag hittat på second hand. En kjol jag partajat loss i för endast 35:-. Perfekt. Jag hänger gärna på Tradera för att leta nya fynd. Det är lite tricky att hitta fynd numera eftersom det är så många saker som är skit rent ut sagt eller helt enkelt är för dyra. Men ibland vaskar man upp ett guldkorn. Kolla in den här skapelsen. Kan lätt hålla med säljaren att det är världens fulaste byxkjol. Men å andra sidan, köper du den lär du vara unik och det är ju det som räknas mest i vårt hyperindividuella samhälle. Utropspris 49:- Billig för något så priceless!



Vill du buda? Klicka här. Clock is ticking....

-A dopetrailer is no place for a kitty!

Det har hänt. Jag är förälskad. I en TV-serie. Inte kär. Förmodligen kommer det hela att lägga sig efter en tid. Men iallafall. Föremålet för min heta längtan är Trailer Park Boys. Serien är en fejkdokumentär där ploten är enkel. Att följa några mer och mindre begåvade killars förehavanden i den trailer park de bor i någonstans i Kanada. Även då man skrattar nå så vansinnigt åt dem så kan man inte annat än förlåta dem och faktiskt känna ömhet för dem. Särskilt Bubbles.

Hai Hai, igen

Då bloggar jag igen. Jag slutade för ett år sedan. Oavsett orsaken så finns det tydligen ett behov att få läsa om mina förehavanden, tillkortakommanden och tankar. Det är jag glad för. Here we go. Kajsa is open for business så annonsörer kom ge mig en feting i plånboken varje månad. Jag är helt partisk och har inga problem att produktplacera eller göra textreklam. Jag säljer gärna min journalistiska värdighet för några Maryland Cookies eller ett Originalmål från Max Hamburgerrestauranger. Linda Rosing tjänar tydligen 90 000:- i månaden på sin blogg. Lägger inga värderingar i huruvida hon är värd dem eller ej. Men kom igen...något kan jag väl få?