Gick på stan med sol i sinnet och mindade my own business, då hände det. Pang! Rakt in i en osynlig stolpe. Jag blev stående, stirrandes för en sekund. Gick vinglades förbi snabbt. Ett kort hej. I hörnet av gatan började stjärnorna och planeterna snurra långsammare runt mitt huvud. Ett djupt andetag och gå vidare.
Tack och lov att det låg regntunga moln över stan idag. Då var det fullt på vårt fina bibliotek med tillhörande utställningssal, fik etc. Det är alltid roligare när det är mycket folk på event. Idag var det Kulturdag. Som väntat var det blandad kompott. ABFcirklarna visar upp sig, indiantält på gräsmattan, ponnyridning och musikintresserad skolungdom. Jag gillar den här jämnlåga nivån på kultur. Har man varit på skitnödiga vernissage i Sthlm, med konst som är så in-i-helvete svår att det blir patetiskt, ja, har man stått på någon av dessa, då kan man inte annat än känna att indianmålade 50+tanter är ÄKTA vara. För det är vad kultur är. En lek. I leken finns ingen plats för kritiker. I leken finns ingen plats för svarta plastbågar med låtsasglas i. Kritiker är inget annat än avundsjuka små glin som egentligen helst av allt vill vara med och leka men inte törs. När jag traskar hemåt i våta skor nynnar jag på låtraden "Dance like nobody is watching" och tänker på ifall jag har tillräckligt med pärlor kvar till ännu ett grytunderlägg.