Apan i dikten goes banana.

Känner du också att ibland vill du bara hoppa upp och ned och skrika som en apa när du hör poesi? Den lätt bajsnödiga tonen i språket, den navelskådande luddfixeringen. Well, jag känner så ibland. Missförstå mig inte. Poesi och språket är en livsnödvändighet för mig. Genom den lär jag mig förstå mig själv och allt runt omkring. Men. Poesi är en kultur som är en lek. Så här kul kan man ha om man leker lite med poesin:

Bloggaren dunkadunka har lekt lite med den kända dikten "Havet" av Göran Palm.

"Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Om denna dikt skulle skrivas av några andra (rätt fisnödiga) kända kulturnissar så skulle det kanske låta så här:

Morrissey:
Jag står framför havet.
Där är det.
Vad gör det för skillnad?
Havet är bara en miserabel lögn.
Fråga mig varför?
Jag spottar på dig.
Det finns mer i livet än hav, vet du.
Men inte mycket mer.

Håkan Hellström: (som är känd för att sno låttexter)
Jag står framför havet!
Där är det!
Där är havet!
Jag tittar på det!
Haaavet! Jaaa!
Det är som på Looouvren!
Det finns mer i livet än hav, vet du.
Men inte mycket mer!

Ronnie Sandahl:
Jag står framför havet.
Där är det.
Havet.
Jag.

Henrik Berggren:
Jag står framför havet.
.... ... ... ...
... ... ...
... ......
(reportern börjar svettas lite, "ska han få ur nåt mer ur sin tröga hjärna?!")
... ... ... ...
(spänningen höjs bland tv-tittaren, "nu kommer det snart, fan vad djupt det kommer vara, så som han funderat. Han ser så underfundig och plågad ut också. Och vilken ikon han är, det här kommer bli bra.")
.... .............
Där är det.

HAHAHAHAHA! Så himla kul! Mer sånt.