-Kolla pappa vilken fin teckning!

Finns det dom som faktiskt har tillstånd att trilla över kanten då och då? Att vi accepterar att det är förutsättningen för det vi får ut av dem? Jag tänker på våra kulturarbetare. Skådisar, författare, målare som menar att deras turer ner i diket är förutsättningen för deras skapande. Att vill vi ha deras konst så måste vi förstå att detta är axiomet. För det första tror jag ju att "urspårning" är en del av livet. Det händer oss alla, men inte att det är en nödvändighet för att kunna skapa konst. Guillou har sagt EN vettig sak. Att författarskapet inte handlar om ingivelse, ångest eller en särskild gåva. Istället handlar det om hårt jävla verkstadsarbete. Där endast en bråkdel av vad man hackar fram glimmar av guld. Att en massa skit man produceras helt enkelt inte håller. Att arbeta hårt förfinar förmågan. Konsten har, som jag ser det, två övergripande uppgifter. Att underhålla och/eller skapa mening. För att göra detta kräver det sig en skapare som har åtminstone största delen av hästflocken i hagen. Att knivarna är någorlunda vassa och man har ork och vilja att skapa. Att ständigt stå och balansera på kantens stup är en konstnärsmyt som härstammar från ett synsätt att vissa människor är förmer än andra, samt att ångestsituationen är en brunn att hämta vatten ifrån. Inget kunde vara mer ångestframkallande än denna syn. Att vara i ångest förlamar och sedimenterar tanken. Först när man ser ytan eller kommit ovanför den blir ens situation en inspirationskälla. Vi är alla kreativa, meningskapare och fulla med ångest. Det som skiljer oss från en etablerad konstnär är vår vilja att jobba röven av oss för det som underhåller och/eller betyder något för oss, samt vår egen syn på vem som får kalla sig konstnär eller inte.