Hi-dilly-ho-dilly neighboreenos!

Om man inte riktigt vet vad är det för dag i veckan kan man alltid öppna min ytterdörr och sticka ut näsan i trappuppgången. Ärtsoppa och stekos från pannkakor, ja då vet man att det är torsdag. Runt fyra en söndag luktar det stek och luktar det ingenting alls vet man att det är fredagskväll. För då sover mina pensiogrannar. Alldeles bredvid mig bor Gun. Hon har bott i en liten håla innan hon lyxade till med storstaden och hiss här i S-näs. Hon jobbade på bruket i 30 år innan hon ett halvt år innan hon skulle gå i pension sparat ihop så mycket av sin skitlön att hon gick upp till chefen och gav honom fulfingret. Första gången jag träffade henne var en söndagsförmiddag och jag behövde låna lite salt. Visst hade hon det, och hon hade dessutom två (!!) oöppnade flaskor Baileys att bjuda på, informerade hon mig. Jag tackade nej och bad att få återkomma. Kanske vi kunde ta en fika? Det ville Gun gärna, men då fick jag lova att inte dröja och att inte skylla på att det var för tidigt på dagen för att ta sig ett glas. Jag lovade, på heders.