En fråga om klimat.

Sånt här gör att jag börjar gråta. När vi sitter här i våra städer, med ett par extra sockor och tittar ut säger: -A men shit, det lär ju vara skitmycket folk på t-banan imorgon nu när det snöar så mycket. Ja, när vi sitter här och med en extra halsduk och kan kila ner till kvarterskiosken och ta en korv och köpa lite godis, då samtidigt någon helt annanstans sitter en mycket svag människa i sitt röda hus som en gång byggdes av hennes farfar. Hon sitter i mörkret med några stearinljus tända för strömmen har gått. Sängen står nära kaminen. Hon har högt blodtryck, benskörhet och diabetes. Som de flesta äldre. Hon hukar sig och tittar ut, orolig att de två strålkastarna från hemhjälpen inte ska komma. Hon är är ensam och rädd. Samtidigt skriver Expressen att Elin Lahnto inte har några trosor på scen när hon uppträder ikväll. Det här går inte. Jag kan inte fortsätta leva i det här mediaklimatet. Det är för kallt, för ensamt och totalt obarmhärtigt. Vi människor är värda mer än så. Vi vill närma oss varandra och media ska hjälpa oss till det. Det är dess plikt. Som bandvagnen som slutligen lyser upp uppfarten på den ensamma kvinnans hus.