Sneaky indianer i vassen!

Alltså det krävs ju ingen Sherlock Holmes för att förstå exakt var i min menscykel jag befinner mig i när jag läser mina senaste inlägg. Nog för att det jag skrivit är sant, men det är ju lite väl marinerat i PMS. Jag har ett verkligt problem med det. Att sorgen, den som jag visserligen bär med mig varje dag, blir så oerhört avgrundsdjup just dagarna innan det är dags. Jag känner mig så jävla skör och hudlös. Och gnällig. "ÄLSKA MIG. NU!" med bebisröst liksom. Sedan med några hugg i magen och med nyinköpta tamponger så börjar jag funka igen. Jag börjar stå ut med mig själv och känner mig stark och fin. Who needs a man egentligen, för att vara värd? Sedan börjar det om nästa månad. Fuck.